Jag ska berätta en kort och plump och kanske lite onödig historia nu, men se det så här istället: det är en historia, den är min och därmed också min att berätta. Jag och en polare slog en gång vad om lite allt möjligt lite hela tiden. Det kunde bokstavligt talat handla om precis allt mellan himmel och jord. "Jag slår vad om att 07:45-bussen blir försenad", "Jag slår vad om att Nyhetsmorgon inte kommer hålla måttet idag heller", "Jag slår vad om att den där fågeln kommer bajsa inom en radie av 10 meter omkring oss". Det var kanske mer en ångestdämpare, eller något för att stävja rastlösheten, än någonting annat, och vi slog ju nästan aldrig vad om mycket pengar. Förutom en gång. Min polare kom fram till mig från ingenstans, som han brukade, och sa "Jag slår vad om att takskjutportar kan vara estetiskt tilltalande". Det tog mig ett tag att koppla. "Takskjutportar?" sa jag. "Ja" sa han, "du vet… som på garaget". "Jaha, okej".
Det var ett konstigt vad, men det var långt ifrån det konstigaste vadet vi haft. Men något var annorlunda den här gången. Min vän kliade sig på näsan, kisade med ögonen och såg på mig med ett självsäkert flin. "Jag satsar tusen spänn" sa han. Jag började genast ana oråd. Backade lite. Ryggade tillbaka. "På allvar?" frågade jag, och ja, det var på allvar. Tusen spänn. Jag sa direkt att man kan inte slå vad om något som inte är ett definitivt faktum. Vissa kanske tycker att takskjutportar är snygga, andra att de är skitfula. Det är liksom inget som talar varken för eller emot ett sådant påstående, utan det är snarare en personlig preferens om inget annat. Men min polare insisterade, och jag sa visst. Mitt koncept var vattentätt. Jag TYCKTE att takskjutportar var FULA saker. Min polare kunde inte vinna vadet. Det skulle bli ord mot ord.
Så gick vi hem till honom. Han drog fram sin laptop och knappade sig in på takskjutportar.com och visade mig några exempel på portar från Albany Doors. Min käke lossnade och föll till golvet, i princip, vilket min vän snappade upp på och krävde mig på tusen spänn.